Mitt vasalopp
Tänkte berätta lite om hur mitt vasalopp var och hur jag upplevde det hela.
Blev till att gå upp tidigt på tisdagmorgon. Redan halv sex ringde klockan. Var meningen att vi skulle komma iväg till Oxberg redan vid halv sju, men alla som känner familjen Autio vet att vi aldrig håller tider så vi kom iväg lite senare än planerat. Var ändå framme skapligt tidigt i Oxberg, vid åtta ungefär kunde jag lägga ut mina skidor i spåret. Hamnade som tur var ganska långt fram. Nervositeten började nu sätta in ordentligt, ville inget hellre än komma iväg.
Klockan nio släppte dem äntligen iväg oss, jag korsade startlinjen ca sex minuter över nio. I början gällde det att köra lugnt och inte hetsa upp sig. Då det bara var fyra spår blev det lite trångt i uppförsbackarna, ganska bra dock då det blev lättare att köra långsamt. Var så fint att åka på morgonen, snön glittrade och det var lugnt och tyst..ingen pratade i spåren. Första 16 km gick runt en sjö i Oxberg, ganska kuperat. Gick bra att åka, många åkte om mig men jag åkte även om vissa. När en mil var passerad började man känna att ny energi behövdes. Då var det skönt att veta att det vara var ca 6 km kvar till kontrollen i Oxberg. Väl framme där var det bara att hälla i sig några glas blåbärssoppa och försöka tugga i sig en halv bulle.
Efter Oxberg gav vi oss iväg på en ca 9 km lång väg till nästa kontroll, Hökberg. Terrängen fortsatte vara kuperad. Var lite orolig till en början för nedförsbackarna, men det visade sig gå så bra så...åkte inte omkull en enda gång. Klarade till och med av att låta en skida åka utanför spåret och ploga, jag hade så pass bra glid så jag åkte ikapp många av de som låg före mig. Fortfarande är det otroligt tyst i spåret, vi är några som har hakat på en tjej som får hjälpa till att "dra". Mycket skönt att låta någon annan bestämma tempot. Man börjar nu bli lite trött, men kilometersskyltarna kommer och går och tillslut är vi framme i Hökberg.
I Hökberg strålar solen, mamma och pappa har hittat dit och står och hejar. Lite trött i kroppen är man allt då de sista kilometrarna gick uppför. Även vid denna kontroll häller jag i mig några koppar blåbärssoppa, kroppen behöver all dryck och näring den kan få.
När vi ger oss iväg från Hökberg är det 9 km kvar till sista stoppet innan Mora, Eldris. Första två kilometrarna går nedför, otroligt skönt efter uppförsåkningen. Det är inga dåliga backar vi åker i, men man tänker inte på det, det är bara så skönt att få vila lite och bara glida med. När det är 16 kilometer kvar till mål börjar kroppen protestera, det gör ont i rygg, axlar och ben. Då gäller det att den rätta viljan är där, och ja, jag kämpade på. jag vägrade ge mig. Det var bara att hålla koll på kilometersskyltarna som så härligt räknade ner till Mora. Det som är jobbigast denna sträcka är att utförsbackarna börjar ta slut, nu är det mest plant och mycket stakning.
Framme i Eldris är jag helt slut. Försöker äta lite av min energikaka, men den smakar hästfoder så..ja, det blev bara blåbärssoppa istället. När jag ger mig iväg från Eldris är det 9 km kvar till mål. Det är så skönt att se ensiffrigt på kilometersskyltarna. Får en annan åkare bakom mig som hänger efter mig hela vägen till Mora. Lite stressande, men skönt att ha någon bakom, man blir taggad till att ta i lite extra. Och det behövs, det är tungt nu. Den skönaste synen är sista kilometersskylten, den som säger att nu är det bara en kilometer kvar. Upp för en sista backe, uppe på toppen står "Gustav Vasa" och hejar på oss...sen är det bara att svänga in på upploppssträckan. Underbart! Speakerna hälsar mig välkommen till Mora, och undrar om det var lika roligt att åka som jag trodde...och ja, jag är nästan påväg att åka omkull när jag både ska skida för fullt, nicka och le. För ja, det var så roligt som jag trodde. Tungt, men roligt.
När jag äntligen passerar mållinjen är jag såå slut. Benen darrar när jag ska ta av mig skidorna, på staplande steg tar jag mig sen vidare. Vilken upplevelse det var.
Blev till att gå upp tidigt på tisdagmorgon. Redan halv sex ringde klockan. Var meningen att vi skulle komma iväg till Oxberg redan vid halv sju, men alla som känner familjen Autio vet att vi aldrig håller tider så vi kom iväg lite senare än planerat. Var ändå framme skapligt tidigt i Oxberg, vid åtta ungefär kunde jag lägga ut mina skidor i spåret. Hamnade som tur var ganska långt fram. Nervositeten började nu sätta in ordentligt, ville inget hellre än komma iväg.
Klockan nio släppte dem äntligen iväg oss, jag korsade startlinjen ca sex minuter över nio. I början gällde det att köra lugnt och inte hetsa upp sig. Då det bara var fyra spår blev det lite trångt i uppförsbackarna, ganska bra dock då det blev lättare att köra långsamt. Var så fint att åka på morgonen, snön glittrade och det var lugnt och tyst..ingen pratade i spåren. Första 16 km gick runt en sjö i Oxberg, ganska kuperat. Gick bra att åka, många åkte om mig men jag åkte även om vissa. När en mil var passerad började man känna att ny energi behövdes. Då var det skönt att veta att det vara var ca 6 km kvar till kontrollen i Oxberg. Väl framme där var det bara att hälla i sig några glas blåbärssoppa och försöka tugga i sig en halv bulle.
Efter Oxberg gav vi oss iväg på en ca 9 km lång väg till nästa kontroll, Hökberg. Terrängen fortsatte vara kuperad. Var lite orolig till en början för nedförsbackarna, men det visade sig gå så bra så...åkte inte omkull en enda gång. Klarade till och med av att låta en skida åka utanför spåret och ploga, jag hade så pass bra glid så jag åkte ikapp många av de som låg före mig. Fortfarande är det otroligt tyst i spåret, vi är några som har hakat på en tjej som får hjälpa till att "dra". Mycket skönt att låta någon annan bestämma tempot. Man börjar nu bli lite trött, men kilometersskyltarna kommer och går och tillslut är vi framme i Hökberg.
I Hökberg strålar solen, mamma och pappa har hittat dit och står och hejar. Lite trött i kroppen är man allt då de sista kilometrarna gick uppför. Även vid denna kontroll häller jag i mig några koppar blåbärssoppa, kroppen behöver all dryck och näring den kan få.
När vi ger oss iväg från Hökberg är det 9 km kvar till sista stoppet innan Mora, Eldris. Första två kilometrarna går nedför, otroligt skönt efter uppförsåkningen. Det är inga dåliga backar vi åker i, men man tänker inte på det, det är bara så skönt att få vila lite och bara glida med. När det är 16 kilometer kvar till mål börjar kroppen protestera, det gör ont i rygg, axlar och ben. Då gäller det att den rätta viljan är där, och ja, jag kämpade på. jag vägrade ge mig. Det var bara att hålla koll på kilometersskyltarna som så härligt räknade ner till Mora. Det som är jobbigast denna sträcka är att utförsbackarna börjar ta slut, nu är det mest plant och mycket stakning.
Framme i Eldris är jag helt slut. Försöker äta lite av min energikaka, men den smakar hästfoder så..ja, det blev bara blåbärssoppa istället. När jag ger mig iväg från Eldris är det 9 km kvar till mål. Det är så skönt att se ensiffrigt på kilometersskyltarna. Får en annan åkare bakom mig som hänger efter mig hela vägen till Mora. Lite stressande, men skönt att ha någon bakom, man blir taggad till att ta i lite extra. Och det behövs, det är tungt nu. Den skönaste synen är sista kilometersskylten, den som säger att nu är det bara en kilometer kvar. Upp för en sista backe, uppe på toppen står "Gustav Vasa" och hejar på oss...sen är det bara att svänga in på upploppssträckan. Underbart! Speakerna hälsar mig välkommen till Mora, och undrar om det var lika roligt att åka som jag trodde...och ja, jag är nästan påväg att åka omkull när jag både ska skida för fullt, nicka och le. För ja, det var så roligt som jag trodde. Tungt, men roligt.
När jag äntligen passerar mållinjen är jag såå slut. Benen darrar när jag ska ta av mig skidorna, på staplande steg tar jag mig sen vidare. Vilken upplevelse det var.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Grattis
Trackback