chubbi

Förra inlägget blev alldeles för svart.
Så kan jag ju inte hålla på, folk kan ju börja undra..jag är ju uppåt som en sol. Och det är väl i och för sig det som gör att ett fall kan bli så hårt som det blir, för ibland måste man ju ändå få frångå det normala. Annars vet man ju inte hur bra man har det egentligen. Som sagt, det är bara att leva efter att livet blir vad man gör det till, varje möjlighet är till för att användas och finns det några hinder är det bara att förbi se dem. Ingenting är omöjligt.

Jag vet inte om det märks, men jag tänker en hel del. Ibland kan jag komma på de mest bisarra (eller hur stavas det?) tankar, och ja, allt som oftast är det riktigt fullt i mitt lilla huvud. Har jag för mycket dötid tro?

Och till er nu där ute som analyserar allt precis som jag gör. Skippa det nu, jag är inget annat än glad och lycklig. Punkt slut.