chubbi

Jag har aldrig någonsin känt en sån besvikelse om jag fortfrande gör.
Varje gång jag läser eller ser något om Vertex hugger det till i hjärtat.
Varför bröt jag?! Varför?!
Jag vill också var en av dem som klarade det och tog sig i mål.
Åh.

Nej. Det gick inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Efter första milen började jag få krampkänning i höger lår. Stretchade ett flertal gånger. Runt 20 km krampade både benen, kunde inte böja knäna och varje steg var en plåga. Var ett tag orolig för att jag inte skulle komma från fjället, men krampen släppte i perioder och då var det till att ta chansen att komma någonstans. Framme vid kontrollen vid 27 km var jag stel som en pinne i benen, och ja, det enda rätta var att bryta. 27 km. Långt. Men inte tillräckligt. Jag är ännu idag bitter. Hoppas att jag någon dag kommer känna mig nöjd med min insats.

Den främsta anledningen till att jag bestämde mig för att bryta (det tog en kvarts övertalning från funktionärerna..) var när en av funktionärerna förklarade att en fortsättning kanske inte bara skulle innebära en fysisk skada, utan även en psykisk. Att springa med smärta sätter sig mentalt, och jag vill inte att min löpglädje ska försvinna. Jag vill att det ska vara som idag, då jag kan se tillbaka på de bra bitarna av loppet och längta efter att få komma ut igen.

Givetvis var detta med att bryta det enda rätta för mig i en situation som jag befann mig i. Men, det svider. Jag hade ställt in mig på att komma i mål. Jag VILLE komma i mål.

Nu ser jag istället fram emot nästa år. Då ska jag komma tillbaka med mer energi och kraft än vad jag hade iår. Jag längtar redan!