HalvVättern
Säger bara wow.
Jag är så stolt över mig själv, och Jessica, som klarade det.
150 km på cykel. I både sol och regn, och självklart även i motvind. Vi har varit första i alla våra klungor, varit draghjäl åt ett flertal killar..en äldre man tackade faktiskt för hjälpen med sista milen, jag och Jessica fick upp ett riktigt bra tempo. Banan var varierande. Innan depån vid Vida Vättern var det precis som om vi var i de svenska fjällen och cyklade, otroligt vackert och en riktigt rolig cykelväg. Mindre roligt var det att cykla på de öppna landsvägarna, mycket på grund av vinden, men fram kom vi. Lite roligt var det när vi cyklade förbi en kyrka vid Ödeshög, och jag helt plötsligt kände igen mig..för massa år sedan stannade vi där med familjen och Lindqvistarna och fikade. Det bästa på hela loppet var dock när man såg 10 km-skylten, att veta att man bara hade en mil kvar var underbart, speciellt för rumpan. Att komma i mål var en härlig känsla, men jag har fortfarande svårt att verkligen förstå att jag har cyklat 150 km..det var jobbigt, men jag tror faktiskt att jag vill göra det igen, speciellt med ett så härligt sällskap. Jag och Jessica pratade om allt, vi sjöng, vi körde ordlekar och ja, vi hade roligt...vilken upplevelse.
Jag är så stolt över mig själv, och Jessica, som klarade det.
150 km på cykel. I både sol och regn, och självklart även i motvind. Vi har varit första i alla våra klungor, varit draghjäl åt ett flertal killar..en äldre man tackade faktiskt för hjälpen med sista milen, jag och Jessica fick upp ett riktigt bra tempo. Banan var varierande. Innan depån vid Vida Vättern var det precis som om vi var i de svenska fjällen och cyklade, otroligt vackert och en riktigt rolig cykelväg. Mindre roligt var det att cykla på de öppna landsvägarna, mycket på grund av vinden, men fram kom vi. Lite roligt var det när vi cyklade förbi en kyrka vid Ödeshög, och jag helt plötsligt kände igen mig..för massa år sedan stannade vi där med familjen och Lindqvistarna och fikade. Det bästa på hela loppet var dock när man såg 10 km-skylten, att veta att man bara hade en mil kvar var underbart, speciellt för rumpan. Att komma i mål var en härlig känsla, men jag har fortfarande svårt att verkligen förstå att jag har cyklat 150 km..det var jobbigt, men jag tror faktiskt att jag vill göra det igen, speciellt med ett så härligt sällskap. Jag och Jessica pratade om allt, vi sjöng, vi körde ordlekar och ja, vi hade roligt...vilken upplevelse.
Kommentarer
Trackback